På årets bokrea fanns Tage Erlanders första dagböcker tillgängliga till mycket låga priser. Jag hade nästan beslutat mig för att köpa dem, men tänkte till och gick på biblioteket och lånade delen som omfattar tiden 1945 till 1949. Vad är det för innehåll i böckerna egentligen? Det var ju inte från TE:s sida tänkt att publiceras, utan var helt privata tankar just för stunden.
Den TE som jag växte upp med på 50- och 60-talet upplevde jag som en riktig gråsosse, en ”tråkig” politiker utan impulsivitet och lockelse. Hans framträdande en gång i Hylands Hörna i slutet på karriären, där han drog historien om prästen som ”ladder öm”, bättrade på hans framtoning i mina ögon då i alla fall.
Jag började läsa och blev överraskad av den frispråkighet som TE hade i sina noteringar. Här sägs minsann precis vad och hur alla i omgivningen klassificerades. Själv hade TE väldigt liten tro på sin förmåga och kände sig ofta krasslig och otillräcklig. Då han överraskande utnämndes till statsminister i oktober 1947 blev han av omgivningen betraktad som en parentes efter den legendariske Per Albin Hansson, som helt hastigt dog samma månad. Efter 23 år som regeringschef omklassades han till Sveriges längste statsminister i dubbel bemärkelse, då han efterträddes av Olof Palme.
Dagböckerna ger som jag ser det, oavsett om man delar TE:s socialistiska syn eller inte, en bra bild av Sveriges nutidshistoria, förvånansvärd klarsynt och analyserande, samt utan baktankar, men utifrån TE:s ståndpunkter.
I den första delen 1945-49, som jag precis har läst klart, beskrivs de första åren som statsminister. Han går hårt åt bland annat folkpartiledaren Ohlin, som han aldrig verkar hitta något gott hos. Även TE:s närmaste kollegor och partimedlemmar hängs ut som mindre bemedlade å huvudets vägnar, så sker bland annat med en kommunalpamp i Värmland. han tar ofta själv på sig att saker ibland blivit felhanterade.
Nu har jag börjat med nästa bok och hoppas att den överaskar lika mycket.
Lämna ett svar