Skellefteå är min födelsestad. Där tillbringade jag mina första 19 år fram till jag ryckte in i ”Lumpen”. Min familj och jag bodde fram till 1961 på den fastighet som numera är bebyggd med stora kontorshus fyllda med datakonsulter. Huset låg i korsningen mellan Kanalgatan och Viktoriaesplanaden (nu E4). Tomten hette kvarteret Sleipner nr 1. På tomten var det en stor gräsmatta kantad med björkar som min pappa planterat i början på 1920-talet. I öster låg Kanalskolan och kyrkan och söder om vårt hus låg maskinfirman ”Palmer Lindberg”.
Huset var halvmodernt med den tidens mått. Det fanns vattentoalett, men inget badrum med varmvatten. Någon centralvärme fanns inte, men fina kakelugnar som eldades med ved och i köket eldades med briketter. På försommaren kom en lastbil med meters ved som staplades upp i en prydlig stapel som vi ungar kunde klättra i och ramla lite från och skrubba våra knän.
Senare på sommaren kom farbröder med vedkapen och delade veden i tre bitar och kastade in den i vedboden för huggning. Mest spännande var det då de kopplade in strömmen till kapen. Ett elverksskåp fanns utanför tomten. Det öppnades, alla säkringar togs bort och kapen anslöts under häftig gnistbildning med rejäla spikar till elnätet. Sågen gjorde sitt jobb på ett par dagar. Om det började gå tungt för sågen mörknade alla lampor i kvarteret, men inga säkringar gick!
Vintrarna -51/52 och -52/53 fick jag gå i lekskola långt borta på Gamla Seminariet som låg väst på stan i korsningen mellan Nordlandergatan och Kanalgatan. Det var en trevlig tid med mycket fina fröknar och många aktiviteter.
Somrarna på Viktoriaesplanaden var långa och varma, (kan jag minnas rätt?). På den stora tomten spelade vi ungar fotboll, tältade, övade cirkuskonster och lekte i största allmänhet. Vintrarna var kalla och med mycket snö som man kunde gräva stora grottor i. Då ”Bitvargen” (väghyveln) kom på gatan fick vi hålla oss från plogkarmen för att inte bli inplogade, men man kunde ju testa hur nära man vågade stå då plogen kom. Ganska farligt kanske, men farten på fordonen var mycket lägre på den tiden.
Hösten 1953 började jag i skolan. I klass 1 fick jag min egen faster Edit som lärare. Det hade inte planerats så men det gick bra ändå. Skolan låg nere vid älven vid Viktoriaesplanaden och den kallades Strömsörskolan eller Gamla samskolan. Nya samskolan, eller senare Läroverket, fanns nu på Nordanåområdet.
På Strömsörskolan gick jag klass 1 till och med 6, med ett litet frågetecken för någon klass, som vi kanske gick uppe på Kanalskolan eller i annexet, då klassrummet renoverades?
De lärare förutom min faster som jag hade i 1:an, var Rut Boman (1895-1984) som jag hade i 2:an, Anna Lagergren (1895-1982) i 3:an och 4:an, samt Signhild Krook (1913-1985) som jag hade i klass 5-6. Fröken Signhild, som var från Göteborg hade bott i USA några år. Vi fick i femman och sexan lära oss hennes ”engelska”. Då vi sedan kom till Kanalskolan pratade vi antingen göteborgska eller bräkig amerikanska, påstod våra nya lärare.
Julen 1956 fick jag till min stora glädje ett Märklinlok och tre vagnar, en början till en Märklinanläggning. Loket var ett Schweitziskt snälltågslok som idag får betraktas som en raritet. För mig blev det början till ett intresse som fortfarande finns kvar, även om alla delar nu ligger nedpackade. Året efter fick jag ett lok till födelsedagen av min faster, det kostade 25:50! Helt otroligt vad glad jag blev.
Klasserna 7 till 9 gick jag på Kanalskolan från hösten 1959 till våren 1962. Vår klasslärare hette Kjell Koverberg, engelskläraren hette Günther, kemiläraren Halvard Nilsson var en duktig orienterare, franskläraren Monsieur Bergström hade alltid basker, osv. Skulle man ha bra betyg i historia för magister Ersson var det bara att bli duktig i någon idrott!
Julen 1959 fick jag en julklapp som var ett efterlängtat tekniksprång, en Philips rullbandspelare. Eftersom vi inte hade någon grammofon var detta en fantastisk möjlighet att börja samla på alla låtar som surrade i luften, i stället för att köpa skivor. Nu hade dessutom trådradion kommit till stan, vilket gjorde att ljudkvalitén jämförd med mellan- och långvågsbanden var superb. Det var bara att bevaka radioprogrammen och sedan spela in de 2 till 3 låtar av modernare snitt som spelades i den dagliga grammofontimmen.
1960 började Sveriges Television att sända i Skellefteå. Det var en stor händelse då gubbar från Thylins kom hem med den första teveapparaten till oss. Märket var DUX och den hade vikdörrar framför rutan för att se mer ut som en möbel de 20 timmar om dygnet då sändning inte pågick. Med en enkel bordsantenn fick vi bra bild, eftersom masten stod på Vitberget, några kilometer bort. Men varje gång som en lastbil körde förbi på E4-an utanför så fladdrade bilden till ordentligt.
I maj 1961 fyllde jag 15 år och fick börja köra moped (lagligt). I kallförrådet stod två mopeder av gammalt snitt som jag preparerat och gjort klara för officiell premiär. Jag steg upp extra tidigt vid 6-tiden för att ta en runda. I en timmes tid slet jag med desperata startförsök, innan jag kom på att motorn behövde chockas! Det hade jag givetvis kommit ihåg vid de inofficiella provturerna. Sic!
Jag fick ingen ny moped då jag fyllde 15 men en ny Crecentcykel, den cyklar jag fortfarande på i stugan. Året efter fick jag en ny Puch Florida som var vit och gick som ett spjut, särskilt med ställbart munstycke och rå höstluft.
Externa länkar till bilder från gamla Skellefteå:
Tidningen ”Norran” har en sida där man själv kan lägga upp bilder.
Lämna ett svar