”Lumpen”

Alla män i Sverige som uppnått min mogna ålder har någon slags relation till sin värnpliktstjänstgöring och sedan till eventuellt efterföljande tjänstgöringar. I mitt fall gav mönstringen i november 1964 det utfall som jag naturligtvis tidigare i mina tankar helst ville undvika. Platsen blev Boden och 15 månaders utbildning till underofficer. Rätt in i väggen.

I början på juni månad 1965 bar det iväg från Skellefteå till den ”plats på jorden där solen aldrig ler” för grundutbildning under hösten. Jag hade hamnat på P5, Norrbottens Pansarbataljon. Den första tiden var nog som de flesta har uppfattat det , ett harvande och marscherande och skjutande för skyttemärket. Dessutom fick vi inte någon helgpermission den första tiden, eftersom vi inte kunde föra oss i uniform.  Några civila kläder fick  ju inte finnas inom regementsområdet. Så småningom hade vi lärt oss att hälsa med honnör, knyta slipsen rätt och att putsa skorna. Då fick vi ut och övningsgå på stan i Boden medan befälet dök upp på överraskande platser för att testa våra kunskaper i främst hälsning med honnör och avlämning. Till sist blev vi godkända och fick åka hem på första helgpermissionen.

Sedan blev det positivare tongångar. Norrbottens Pansarbataljon betecknades som jägarförband, vilket medförde att vi fick bära basker i stället för båtmössa till permisuniformen, en mycket stor statushöjning jämfört med den stora mängden andra på I19, A8 och Lv7. Dessutom hade vi som låg inne på 15 månaders utbildning två vinklar på ärmarna vilket ytterligare skilde ut oss positivt. Mest glädje av dessa utrustningsdetaljer  hade vi på danserna, där vi var populära i konkurrensen med andra förband.

Till julen 1965 utnämndes vi till korpraler och bedömdes kunna föra befäl. Då fick vi två streck på axelklaffarna också. Vi fick dessutom bryta matkön, vilket var en stor fördel, eftersom förbandet låg inne på I19:s område med massor av värnpliktiga som ofta stod i kö för mat utspisning. Nackdelen med utnämningen var att vi fick ta en många vakter under jul- och nyårshelgerna i stället för stammisarna, som fick ledigt.

Därför hamnade jag som vaktchef i Rödbergsfortet, en mycket hemlig del av Bodens Fästning, en av helgerna i december 1965. Så hemlig var anläggningen att vi som vaktade den inte hade någon aning om vad vi vaktade annat än ingången och lite till. En dag kom lastbilar upp och skulle hämta förrådsvaror som skulle omsättas. Det som sedan åkte iväg på flaken vid utfarten var en massa lådor med leverpastej konserverad 1943. Jag äter fortfarande leverpastej.

Bild från Rödberget, numera inte hemlig anläggning

Vintern 1965/66 var en av de kallare i mitt minne. Det bekräftas av Noteringar från SMHI. Då upplevde Umeå  en obruten svit av minusgrader i 117 dygn, från den 12 november 1965 till den 8 mars 1966. Två minnen har ”frusit fast” från den tiden.

Det första minnet är från julhelgen då vi efter ha gått vakt, skulle försöka ta oss hem till Skellefteå på julaftons morgon. Kompisens bil hade fått punktering under vakten och allt var fastfruset så vi var tvungna att lifta. Inte många bilar var i rörelse men vi hade tagit på oss baskrarna i kylan, i hopp om att lättare få lift som ”jägare”, trots att det fanns fruktansvärt fula vintermössor till uniformen. Det gick bra till Rosvik, men där blev det en lång väntan i kylan. Inte många bilar var ute på julaftons eftermiddag.

Äntligen kom det en bil från en sidoväg. Den verkade köra sakta och försiktigt. Vi sprang fram mot den och till vår glädje så stannade  bilen. Vi hoppade stelfrusna in i bilen och sjönk lättade ner i baksätet.  Då vände sig plötslig frun till mannen som körde mot honom , slet åt sig bilnycklarna och skrek: ”Jag har ju sagt åt dig att inte ta upp liftare när du kör onykter!”

Vi åkte i alla fall med sedan han lovat att köra extra försiktigt och då återfått nycklarna. Resan till Piteå tog oändlig tid men det gick förvånansvärt säkert, det var nog inte första gången han körde onykter. I Piteå fick vi gudskelov lift snabbt av en resande på väg hem och vi anlände till Skellefteå sent på dagen, frusna men välbehållna.

Två månader senare kommer jag ihåg hur kylan återigen tog tag i oss vid en förflyttning till skjutfältet i Tåme. Hur kall det var i Tåme vet jag inte exakt, men det var under 30 grader minus. (Den 2 februari 1966 uppmättes -52.6 grader i Vuoggatjålme i Lappland.) Vi låg inkvarterade i gamla förläggningsbyggnader som var lika glesa som lador. Kaminerna gick glödheta och vedhuggning höll oss knappt över fryspunkten ute.

Övningen avbröts på grund av kylan och vi som kunde fick en extra ledighet om vi kunde ta oss därifrån. Jag hade turligt nog lånat familjens nya Amazon för att kunna köra hem snabbt på permission. Problemet var att inte ett enda militärt eller civilt fordon, utom en hjälpmotor till en stridsvagn 101, startade. Efter lite nötande fick sedan igång stridsvagnsmotorn, en tolvcylindrig Rolls-Royce med 650 hästkrafter. Sedan hängde vi personbilar två och två efter stridsvagnen för att bogsera igång dem. Men bilarna hängde bara som kälkar efter stridsvagnen, då hjulen inte alls ville snurra runt.

För att få igång personbilarna fick vi fylla upp dem med folk och dra dem ut på stora vägen, där det var barmark så att hjulen började snurra . Jag tror att bara fyra eller fem bilar startade, min var en av dem. Så jag kom hem på en extra permission. Det gick ju inte att göra något i Skellefteå heller, men sova ut i en varm säng var man bra på i alla fall.

Stämningsbild från Skjutfältet i Tåme med vår Strv 101

Nåväl, den resterande tiden uppe i Boden blev riktigt dräglig. Vi blev under våren furirer och fick en otroligt bra motorutbildning på olika fordon från Javamotorcykeln (MC255 / MC257) till den 50 ton tunga stridsvagnen Centurion, eller Strv 101, som den kallades här i Sverige. Vi hade till och med en stridsvagn med schaktblad monterat, vilket fick positiva konsekvenser längre fram i tiden för mig. Vi fick också grunderna till  en ledarutbildning, något som jag också skulle få glädje av senare.

Den 27 augusti 1966 muckade jag från P5 som sergeant och trodde därmed att jag skulle bli civil i framtiden, men man vet inte allt även om man fyllt 20 år.

 Bildgalleri från lumpen 1966-67:

  1. Victor Strömgren
    januari 19th, 2011 i 20:36 | #1

    Jag muckade från I19/Pbat i Boden den 17 juni nu i somras. Kulatt läsa vad du skrivit. Känner igen en hel del av dina erfarenheter!

  2. januari 20th, 2011 i 19:56 | #2

    Det har med andra ord inte hänt mycket på alla dessa år! Man kan vara både glad och lite bekymrad över detta. Men trevligt att du tittade in på sidan!
    Hälsningar Anders Wikdahl

  3. Janne Stenbäck
    september 4th, 2011 i 17:53 | #3

    Det här var kul läsning. Satt och sökte på Tåme skjutfält och hamnade på din sida. Jag gjorde lumpen på P5 1968-69, IKV103, andra kompaniet. Alltså några år efter dig. Stämmer bra att baskern var en satatushöjare, trots att öronen frös av på vintern. Har också många minnen från baracklivet i Tåme, vintern var även nu kall för en stockholmare men maten var bra.
    Hälsningar
    Janne

  1. Inga trackbacks än.