Just nu pågår en debatt mellan Eva Hamilton på Sveriges Television och TV4 om de förutsättningar som gäller för intäktsfinansierade media kontra public service.

Jag kan inte annat än att hålla med henne om det viktiga i att ha en trovärdig, bra och kostnadsfri distribution av både nyheter och underhållning. TV4 är definitivt inte min favorit då det gäller att se på en förhoppningsfullt bra film och mitt i allt bli avbruten av i sammanhanget helt opassande reklamfilm, för att inte tala om den tid man måste avsätta om  man vill se slutet också.

Se på klippet från Youtube nedan, det sammanfattar mina synpunkter, dessutom med bra musik!

Länk:

Eller en resa från uppgång till fall.

Jag håller på att med stort nöje läsa Tage Erlanders dagböcker från mitten av fyrtiotalet till sextiotalet.  De böckerna verkar vara som ett slags föregångare för dagens bloggare enligt Dagens Nyheters krönikör Björn Wiman. Erlander var nog en stor föregångare på många områden, men med mycket små tankar om sig själv. Det går inte att förstå hur han kunde dominera dessa decennier politiskt med tanke på hur han kritiserade sig själv som talare och debattör.

Att tänka sig att Erlander skulle sko sig på det allmännas bekostnad är helt orimligt, i så fall krävs hållbara bevis. Erlander åkte spårvagn till jobbet och blev ibland hämtad av sin fru Aina i Amazonen. Någon reseräkning från henne i detta sammanhang är lika otänkbar.

Då styrde inte riksdagens anvisningar och regler i första hand, utan moral och sunt förnuft, något som även idag måste vara ledstjärna  före diverse reglementen. Det gäller alla medborgare, men särskilt våra folkvalda, de måste vara beredda på speciella krav från oss väljare.

Sveriges på 1900-talet största parti har nu passerat sin storhetstid och är akterseglat av tiden själv. Jag tillhör inte de politiskt närmast sörjande, men måste ge Umeås Lennart Holmlund rätt i att tidigare i år överväga sin avgång om Juholt skulle väljas till ledare för socialdemokraterna. Holmlund har fått rätt många gånger då han uttalar sig efter att ha ”tänkt till lite” och han har förmodligen en stor politisk känsla för vad som är gångbart. Nu för tiden kommenterar inte Holmlund något kring Juholt, också det är värt att notera.

När Juholt i riksdagen säger att ”ingen ska behöva tvivla om vart Socialdemokraterna vill ta landet” så tvivlar jag på att följa med på den resan, liksom på hans omdömesförmåga och på hans kompetens som oppositionsledare och som eventuellt möjlig statsminister.

Alliansens medarbetare sitter troligtvis nöjda på sina rum och planerar för ytterligare fyra år vid makten efter nästa val. Segern är redan klar! Se bara upp för omotiverade reseräkningar och andra avarter av girighet. För dagbok över var ni är, vilka ni möter och håll koll på ekonomin, så som de som vill lyckas politiskt  i USA gör.

En annan gång ska jag tycka till om press, undersökande journalistik, meddelarfrihet och annat nödvändigt i den fria världen, något som precis har drabbat Juholt.

Dagligen använder jag tofflor på fötterna inne (och ute på sommaren). Mina fötter skulle annars jämt vara iskalla. Det beror förmodligen på att jag tänker så mycket att blodflödet till fötterna stryps för att kroppen ska hushålla med energi. Kalla fötter är helt naturligt så här på vintern då det är 25 till 30 grader kallt ute, men jag kör med tofflor året runt, dygnet runt!

Det här med dygnet runt gäller verkligen. På natten åker duntofflorna på. Visserligen kan det fram mot sommaren hända att de åker av igen men himla skönt är det att krypa i säng med dem i alla fall.

Det finns några korta stunder på dygnet då jag inte har tofflor på. Till exempel då jag duschar, kanske man skulle investera i badtofflor?

Sitter just nu och läser en bok om Suezkrisen 1956. Ser ut som en tanke med hänvisning till det som pågår i Egypten just nu. Författaren Sven Olov Johansson, var signalist i den första svenska FN-bataljonen UNEF.

Själva Suezkriget startade den 29 oktober då Israel angrep Sinai och Suez, sedan Egyptens president Nasser  i juli förstatligat det engelsk-franska kanalbolaget. Därefter kastade sig England och Frankrike in på Israels sida, som det skulle visa sig senare enligt en gemensam överenskommelse med kodnamnet ”Musketör”.

FN:s dåvarande generalsekreterare Dag Hammarsköld lyckades till sist med uppbringande av all sin diplomatiska skicklighet ordna ett eld upphör den 6 november. Under denna pressade tid föddes också idén med en FN-styrka för att övervaka eldupphöravtalet.

För att särskilja FN-trupperna från de stridande parterna skapades de ”blå baskrarna” som i själva verket på grund av tidsbrist kom från ett stort överskottslager i Amerika. I juli 1957 var det återigen relativt lugnat i området, tack vare Dag Hammarsköld och de nya FN-trupperna.Ja, och så fortsatte det med 6 dagarskriget mellan 5 och 10 juni 1967, Jom kippurkriget i oktober 1973 som så småningom slutade i Camp David-avtalet 1978 .

Sedan Israels krig med Libanon 1978, 1982 och 2006. PLO:s och Hizbollah:s inträde på scenen och så vidare. När blir Mellanöstern en politiskt stabil del av vår lilla men dyrbara värld?

Mina egna minnen från krisen 1956 var bland annat att min morbror fick köra bil på söndagar, trots att det var bensinransonering. Vi var nästan ensamma bilister på gatorna i Skellefteå en sensommarsöndag det året. Ett annat minne är från Ungernrevolten samma år, då vi hade en stor tändsticksask med Ungerska flaggan på. Den hade mina föräldrar köpt till stöd för upprorsmakarna.

Under 6-dagarskriget 1967 var jag på min första utlandsresa till Spanska Sitges söder om Barcelona och hade inte alls kontroll på vad som hände någon annan stans än där. Väl hemma blev jag via närstående varse om hur världen blivit omskakad igen.

las Ramblas i Barcelona 1967

Jag hörde en intervju med Torgny Lindgren härom dagen. Det som fascinerade mig i det han berättade var den osäkerhet och även otillräcklighet, som denne store författare från Västerbotten kände, trots att han är världskänd och sitter i Svenska Akademien. Är det  ”Skelleftesyndromet” han har råkat ut för?

Syndromet kan beskrivas som följer. (Här måste jag  först berätta att jag är född och uppväxt i Skellefteå.)

Skelleftebon bekymrar sig om allt som eventuellt kan inträffa eller inte inträffat. Om huruvida det beror på honom att det blev si eller så och vad man kunde ha gjort annorlunda. Han grämer sig med stor energi över saker som han inte kan påverka, men som man utan större risk kan ha synpunkter på.

Syndromet kan sammanfattas i en allmänt pessimistisk läggning för personen, som gör att man alltid utgår från det värsta scenariot som kan uppstå. I det fall han måste uttala sig i lite mer positiv nyans gör han oftast en negativ omskrivning, som till exempel om maten varit riktigt god: ”Det här var ju inte så dåligt!”

Frågan är nu, går det i arv till kommande generationer, eller är det miljön i norra Västerbotten som skapat syndromet?

Åter till Torgny Lindgren, fortfarande en stor pessimist, trots ett antal år i mindre karg miljö. Det oroar mig. Han kan också vara ordkarg, som till exempel i mötet med en annan  författare, Stefan Stenudd (blogglänk). Torgny Lindgrens pessimism kommer också fram i hans senaste (sista) bok ”Minnen”, där minnet beskrivs som ”synens gråstarr och hörselns tinitus”.

Läs biografin på Wikipedia.

Synpunkter?

Natten mot söndag kom den. Otroligt fin dag blev det sedan. På söndagen togs det upp båtbryggor och flyttades bastu. Utemöblerna tvättades, blomrabatter rensades och sommarvattenledningen tömdes. Tur att vi samtidigt planerar en lång resa till mycket varmare trakter, känns som en fin balans till det bistra klimat som kommer.

Så är det dags att återgå till arbetstakt igen efter en lång och skön semester i 5 veckor. Det har dessutom varit min längsta semester under arbetskarriären. Normalt i anläggningsbranschen har sommarsemestern varit 3 till 4 veckor. Det har dessutom varit min sista ”normala” semester under sommartid, nästa år är det långledigt i form av arbetsfritt i all framtid.

Årets sommar har varit en av de bättre vädermässigt och livligaste på bra länge. Till midsommaren var det vår tur att gästa Sillskatan utanför Skellefteå, som vanligt trevligt och lättsamt. En bild från silltårtan får illustrera den helgen.

I början på juli kom vår dotter med hunden Stina på långbesök. Hundvalpar är något speciellt, att få deras tillit och möta en trofast blick är stort. Jag vet inte om de rackarna medvetet kan anlägga den där ”jag behöver dig”-blicken, eller om det bara är vi som inbillar oss det. I alla fall så har Stina påverkat oss på detta förtjusande sätt.

Juli fortsatte med besök hos vänner och vänbesök hos oss, minisemester till Bjuröklubb och inte minst, inköp av tvättmaskin till stugan.

Sedan kommer son, sonhustru, barnbarn och två taxar till oss i stugan. Nu kommer en period där det mesta går på högvarv. Vi hinner ändå njuta av barnbarnen och varandras sällskap emellanåt under en vecka som naturligtvis gick rasande fort.

Så nu mitt under pågående åskväder kan jag konstatera att denna sommar, som visserligen inte alls är slut än vädermässigt, blir mycket trevlig att minnas.

Glad midsommar!

och med en bild av den första clematisblomman för året önskar jag trevlig sommar med värme och välförtjänt avkoppling.

(Bilden är tagen den 22 juni vid altanen hemma)

Nu börjar det hända saker i stán. Sommarens aktiviteter är äntligen på gång. Umeå är en mycket fin stad även denna årstid. Uteserveringar och parker fylls på med kvinnor och män med förhoppningsfulla tankar om riktigt varma och soliga dagar.

Kulturen har dock hoppat i sjön, eller i Umeälven, inför den årliga uppdateringen av sevärd konst, se bilden ovan. Om det beror på att kulturhuvudstadsåret 2014 kommer närmare och vissa av projektideérna redan har börjat dumpas , har jag ingen aning om. Handen pekar nedströms och vad som sedan skall ske är ännu dolt för alla nyfikna umebor.

Om handen är en förlängning av, och hänvisning till, den nyinvigda skulpturparken på Umedalen borde den rimligtvis peka uppströms, vilket hade varit en mer spänstig och levande lösning tycker jag. (Eftersom endast döda fiskar simmar nedströms.)

Handens storlek, pekfingret är cirka två meter, gör att tillhörande kropp är 18 – 20 meter lång. Om den nu finns där nere?

I så fall vore den nog en önskekropp för Carl- Henrik Svanberg, ordförande i Brittish Petroleum, då han säger sig ömma för ”the small people” nere i det oljeindränkta Louisiana, USA.

(Bilden är inte tagen med min nya kamera utan med mobiltelefonen, därav en halvdålig upplösning.)

I fredags hade jag möjlighet att vara med på ett arrangemang som Umeå Energi anordnat inför invigningen av det nya kraftvärmeverket DOVA 2. UE gör här en rejäl satsning för att vi umebor ska medverka i minskningen av koloxidutsläppen i framtiden. Den första föreläsaren var Tone Bekkestad,  mest känd som meterolog på TV 4.

Det visade sig att hon är en entusiasmerande föreläsare då det gäller våra möjligheter att positivt sätta allt större fokus på hur vi ska kunna lösa klimathotet. I boken ”Nu jäklar är det dags!” pekar Tone på framtidens möjligheter att rädda vår underbara planet, en resa in i det hon kallar ”lösningarnas värld”.

I föredraget visade Tone vilka fantastiska möjligheter som finns för att lösa klimathotet med innovativa, spännande och intressanta exempel som ligger i framkanten av den teknologiska utvecklingen och med ambitionen att inspirera i stället för att ge dåligt samvete. En del exempel var dock på gränsen till fiction, men även sådant kan kittla en positiv lyssnare.

Efteråt var jag tvungen att ”Googla” på henne för att få närmare kunskap om hennes bakgrund. Det visar sig att hon har en gedigen utbildning, vad sägs om detta:

Tone, som är född den 21 juli 1970 i Geilo, Buskerud fylke i Norge, är utbildad meteorolog från universitetet i Bergen och Univeristy of Calgary (Canada). Hon har en 5-årig utbildning, med titeln Master of Science i meteorologi, och gjorde sin uppsats på klimatförändringar i sydvästra Canada – ”Climate Change in Southern Alberta during the last 40 and 100 years”.

Efter studierna jobbade Tone 3 år som konsult/forskare på Norsk institutt for luftforskning (NILU), med huvudfokus på lokal luftföroreningsproblematik. Tone ansvarade också för ett utvecklingsprojekt i Botswana.

Tone rekryterades senare till det norska mjukvarebolaget WeatherOne, som utbildningsansvarig, och senare som försäljningschef. WeatherOne är specialiserat på vädergrafik till TV stationer och har kunder över hela världen.

Jag konstaterar också att detta framtidsinlägg blir en bra kontrast ur flera synpunkter till det förra, som ju handlade om krigshistoria och en gammal gubbe.