Anders Wikdahls hemsida, nu med "blogg"

 Vädret

Inte mycket att klaga på även för en gammal Skellefteåbo.  Sol, sol i stort sett dygnet runt. Regnet under juni och juli kan nog bara den bruna gräsmattan klaga över. För växtriket blev ändå augusti månad lite bättre regnmässigt, 20 mm nederbörd till och med den 22. Midsommarhelgen som vi firade i stugan med inbjudna bekanta var nog den kallaste midsommaren på länge, men inte desto mindre mycket trevlig.

Arbetet

Ingen riktig semester har det ju varit, mest beroende på  att jag  ju nu är ålderspensionär. Till råga på allt så har jag hittat en lämplig ny syssla med anknytning till min tidigare roll som projektledare, ett deltidsjobb som konsult och koordinator för Umeå kommun i Trafikverkets Umeåprojekt Västra länken. Dessutom har jag engagemang i en utredning inom MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) för att organisera hur vi som tidigare försvarsfrivilliga ska kunna hitta former för att bidra med vår kunskap till krisberedskap vid incidenter i det civila samhället. Något som tyvärr har visat sig vara högst aktuellt i sommar med tanke på vad som skett i vårt broderland Norge.

Nu är dock tanken att mer fysiskt arbete ska ske och arbetsbyxorna är nytvättade i väntan på kommande insatser. Hittills har norrväggarna på husen i stugan blivit laserade och 8 träd är fällda och upplagda för avhämtning. Bordet på bryggan har också fått en rejäl upprustning.

Resor

Redan i månadsskiftet maj/juni reste vi till huvudstaden för att heja på sonen i Stockholm Maraton. Och naturligtvis för att träffa barnbarnen! En ”tvådagars” till sommarstaden Luleå var väl egentligen en arbetsresa. Sedan bar det iväg till storstaden igen, medförande en motorsåg och nytvättade arbetsbyxor för att fälla ett äppel- och ett plommonträd, samt spika trall och plank.

Två resor till våra bekanta i Sillskatan, Skellefteå har det också blivit. Där var det lika vackert väder. Till Mickelsträsk och Vindeln har vi också gjort en avstickare

Till Warszawa åkte vi under en weekend i mitten på augusti. Även om jag läst mycket om staden och dess invånares lidande under anrda värdskriget, är jag förvånad över hur väl den blivit återbyggd. Warszawa blev en mycket positiv överaskning med en modern stadsplanering och mycket gröna ytor. De historiska platserna var ömsint återskapade som om inget kunna förstöra dem. Det 231 meter höga kulturpalatset som Polen fick i gåva av Sojetunionen på 50-talet blir i detta sammanhang som elefanten i glasbutiken, ganska felplacerad.

Warszawa den okände soldatens grav

Warszawa kulturpalatset

(Men nu har vi bokat en resa till Turkiet, mer om detta sedan.)

Stugan

Hela sommaren har stugan varit utgångspunkten för våra göranden. Ett andningshål med lugn och ro jämfört med allt som händer runt om i den stora världen. Båten har fått sig en ordentlig översyn, men inte har det blivit mycket på havet i år heller! Årets cykelfest trevlig som vanligt liksom årets stugfest som nu hölls på ett nytt ställe med mycket lämplig lokal.

Aktiemarknaden

Sommarens enda riktigt mörka moln, när vänder det?

Nolia

Känns som om den mässan är på väg ned. Lite folk den dag vi var på besök, så det var lätt att handla. Vårt fokus var i år på luftvärmepumpar.

Kommande projekt

Ja, men med hänsyn till akut tidsoptimism ber jag att få återkomma.

Efter drygt 11 år i projektet var det i går så dags för definitivt avslut på mitt engagemang i Botniabanan AB. På HK inlämnades de sista dokumenten och utrustningen. En liten lista på mindre åtgärder blev dock kvar, så att de få som nu fortsätter med förvaltningen har något att göra!

Nu återstår bara att åka på Botniabanan och njuta av den fina komfort som resan erbjuder med de nya tågen, naturligtvis blir det en resa ända till Stockholm senare i höst.

….på resan blev det också! På Miami flygplats hade vi hyrt en Van för att vara säkra på att allt bagage för fyra personer skulle rymmas. Nu märktes nästan inte våra stora resväskor, alla övriga små väskor samt en kvarts lastpall med vatten på flaska i den 6-cylindriga 271 hästars automatväxlade Kia Sedona Van, som de kommande 7 dagarna skulle transportera oss kungligt komfortabelt runt Florida.

På väg till Kennedy Space Center

Efter en första övernattning i West Palm Beach, styrde vi så kosan mot Cape Caneveral och Kennedy Space Center. KSC med en entré på 280 kronor per person var verkligen en upplevelse! Först en två timmars rundtur med buss i omgivningen med ramper och visning av det gamla Apolloprojektet, sedan 3D-bio inifrån rymdstationen med astronauter och kosmonauter nästan i knäet, allt avslutades med en realistisk testuppskjutning, där vår upplevelse av g-krafterna verkligen var realistisk. Sedan förflyttning till Orlando.

Epcotbollen

Första dagen i Orlando Åkte vi till Epcot Center, ett ställe som vi besökt för 20 år sedan med barnen. Entré 572 kronor per person. Huvudattraktionen Spaceship Earth avklarades först. En liten besvikelse jämfört med första gången. GM:s sponsrade anläggning Testtrac var däremot helt godkänd! Attraktionen Mission: SPACE kändes också lite tunn efter KSC förra dagen. Vi tillbringade sedan mycket tid i World Showcase, där 12 olika länder presenterades. Vi åt lunch i Tyskland och en mycket god middag i Kina. Dagen avslutades klockan 20:30 med ett fantastiskt fyrverkeri, Reflections of Earth.

Andra dagen i Orlando besöktes Universal Studios. Entré 571 kronor.  Aningen matta efter första dagen höll vi ett lugnare tempo. En fantastisk 4-D film med Sckreck och hans vänner var nog största behållningen. 4-D innebär förutom 3D, lukt, vätska och rörliga biografstolar! Själv åkte jag också Hollywood Rip Ride Rockit, en berg- och dalbana som jag inte trodde var möjlig att uppleva med inälvorna i behåll. Jag kommer inte att åka den en gång till, snacka om g-krafter i verkligheten! Jag medverkade också i en katastroffilm om en storm, vi får se när den har premiär. En båttur med uppdykande hajar, explosioner vrak m.m avslutade dagen.

Everglades mot havet

Krokodil i Everglades

Sedan styrde vi kosan söderut och hamnade i en liten stad som heter Okeechobee. Alla hotell i Florida måste ha anlitat samma arkitekt, detta också. Hotellet låg fint vid en sjö där man inte skulle bada, vi närmar oss alligatorland. Här fick vi uppleva genuin landsbygd, goda grillade revbensspjäll till middag och fri drink i baren. Nästa dag bar det iväg ännu längre söderut och in i nationalparken Everglades. Det stora här var att möta den amerikanska krokodilen och aligatorn. Skillnaden mellan dem är att tänderna syns på den ene även då gapet är stängt, vem det var har jag glömt. Stort var också den tystnad och det lugn som vi mötte här jämfört med det larm och oväsen som präglade dagarna uppe i Orlando, mycket vilsamt!

Efter övernattning i Homestead utanför Florida City sattes kurs mot Key West, den sydligaste delen av Nordamerika. Key West är en ovanlig stad på många sätt, den är förhållandevis dyr på grund av inhemsk turism, men har en charm som förmodligen kommer från hippiekulturen på 70-talet. Mycket levande musik och många barer fanns det i den gamla stadsdelen. Solnedgången klockan 19:30 samlade massor av människor på Mallory Square. Där underhöll sedan gycklare, musiker, konstnärer och andra till långt in på natten, det märke vi när vissa återvände till vårt hotell vid 4-tiden på morgonen.

Solnedgång i Key West

Dagen efter startade vi mot vårt sista resmål, Miami Beach. Vi hade bokat ett hotell längs Collins Avenue vid den allmänna stranden. GPS:en förde oss som vanligt fint till målet. Det innebar att vi hann få lite sol på oss vid hotellets pool också. Nu stundade två dagar med sol och avkoppling här på beachen innan hemfärden.

Miami Beach

Collins Avenue på Miami Beach

Sjukt bra resa alltså! Men tyvärr insjuknade tre av fyra i förkylning och annat efteråt, också det minnen!

Vår båt Carnival Victory

Lite lätt förkyld och med jetleg efter 32,5 timmars flygande är vi nu återkomna från en mycket minnesvärd resa till Karibien och Florida.

Första veckan åkte vi på kryssning med Carnival Victory från San Juan i Puerto Rico och andra veckan tillbringade vi i Orlando, Everglades,  Key West och Miami.

Avresedagen hann vi först se lite av San Juan och det fort som under många hundra år var ett lås till Mexikanska Golfen. Fortet var aktivt även under andra världskriget för bevakning av tyska ubåtar.

Fortet i San Juan

Förutom San Juan på Puerto Rico angick vi hamnstäderna Charlotte Amalie på ön St. Thomas, Bridgetown på Barbados, Castries på St. Lucia, Basseterre på St. Kitts och Philipsburg på St. Maarten för att sedan återvända till San Juan. En dag tillbringades på havet.

På St. Thomas promenerade vi in till staden Charlotte Amelie. Längs vägen åkte vi en linbana upp till ett berg som gav fin överblick över ön.

Bridgetown på Barbados var väl relativt de andra mer okända öarna en besvikelse för oss som turister. Det var i och för sig enda stället på hela resan då det regnade någon timme. Vi tröstade oss med att besöka ett romdestilleri med mycket provsmakning i alla fall.

St. Lucia var nog den finaste ön. Där åkte vi på en guidad bussrundtur som även besökte en lyxig läkarvilla på en av höjderna med en fantastisk utsikt.

En ovanligare sorts luciadräkt, nationaldräkten

St. Kitts var också en ö av mindre ”värde”  för en turist. Vi gick en runda i staden, återvände sedan till båten där vi spelade ett parti minigolf.

Ankomsten till St. Maartens gjorde att vi plötsligt hamnade i EU, ön tillhör nämligen Frankrike och Holland! En fin ö med, som det verkade, välmående innevånare. Vi tog en taxi runt ön och fick se både den franska och holländska sidan.

Soldäcket på Victory

Åte till San Juan och en ny rundtur i staden innan flyget till Miami och andra veckan. Mer kommer senare. En mycket bra sida om kryssningar är www.seascanner.com

Natten mot söndag kom den. Otroligt fin dag blev det sedan. På söndagen togs det upp båtbryggor och flyttades bastu. Utemöblerna tvättades, blomrabatter rensades och sommarvattenledningen tömdes. Tur att vi samtidigt planerar en lång resa till mycket varmare trakter, känns som en fin balans till det bistra klimat som kommer.

Kung Carl XVI Gustaf och landshövding Bo Källstrand kommer till Frånö

Nu till själva huvudnumret, den högtidliga invigningen av Botniabanan med Kung Carl XVI Gustaf, lördagen den 28 augusti. Kungen kom till Frånö, cirka 4 kilometer söder om Kramfors på Ådalsbanan, vid 10-tiden efter att ha flugit till Kramfors flygplats.

Lite före tidtabell, klockan 10.20, lämnade tåget, Regina 9062 ”Gröna Tåget”, Frånö och ankom Kramfors några minuter senare. På platsen fick vi för första gången höra den sång som skrivits speciellt för invigningen framförd av en ungdomskör med ungdomar från alla fyra kommunerna som Botniabanan går genom. den sången kommer att bli en hit!

Talade gjorde Bo Kellerstrand, Jan Johansson kommunstyrelsens ordförande, Anna Grönlund Krantz vår styrelseordförande och infrastrukturminister Åsa Torstensson, innan H.M Konungen invigde Kramfors resecentrum.

Mycket folk i Kramfors

Incidenter ska ju hända vid alla invigningar, så i stället för att en propp gick som för premiärtåget, så fick invigningståget problem med att komma iväg på grund av att för hög spänning tillfördes. Reginan tål högst 16000 volt, men nu var spänningen 18000 volt, något som medförde att tåget inte gick att starta. Efter 7-8 minuter var dock spänningen normal och vi gled iväg norrut.

Från Kramfors till Västeraspby där Botniabanan startar är det cirka 21 kilometer. Tyvärr är den gamla delen av Ådalsbanan inte i bästa skick, så det gungade kraftigt i Reginan. Desto tydligare noterade alla passagerare övergången till den mycket komfortabla banan som fortsatte över Ångermanälven.

Sedan bar det iväg via banans högsta punkt och genom alla långa tunnlar i 200 kilometer i timmen till Örnsköldsvik, dit vi kom några minuter sena.

Vise statsminister Maud Olofsson tog mot kung Carl Gustaf i Örnsköldsvik

I Örnsköldsvik höll kommunstyrelsens ordförande Elvy Söderström, vår VD Lennart Westberg och Maud Olofsson tal. Därefter invigde H.M Konungen resecentrumet. Vi bjöds sedan på Kungalunch. Efter lunchen visades den hökuggla upp som sedan skulle släppas fri efter en fångenskap.

Resan fortsatte sedan klockan 14.24 vidare mot Nordmaling. För mig var det överraskande positivt att se vilket stort varumärke Kung Carl XVI Gustaf är. Längs hela sträckan på ängar och broar, vid korsande vägar stod det människor och vinkade med flaggor och på ett ställe med stora solrosor!

Efter ankomsten till Nordmaling talade Västerbottens läns landshövding Chris Heister, Ingemar Sandström KS ordförande och Maria Höglanders som är VD i Norrtåg AB, det företag som upphandlar passagerartrafiken i Norrland. Här visade sig Kungen från sin mer lättsamma sida och invigde både Nordmalings första rulltrappa och resecentret!

Klockan 15.50 bar det så av mot Umeå Och resecentrum Umeå Östra, dit vi anlände 3 minuter före tidtabell. Här talade Lennart Holmlund, vår KS ordförande, Gunnar Malm Trafikverkets generaldirektör och Maud Olofsson igen.

Efter Kungens invigningstal skulle han som vanligt för fjärde gången sammanfoga två rälsbitar som symboliskt länkar ihop Botniabanan genom kommunerna. Då tappar han släggan! Detta är givetvis registrerat på Youtube och på tv4play, se inslaget  från tv4 här: (bortse från reklamen!)

På samtliga ställen var det efter invigningen dags för underhållning. I Umeå var Lady Symphony (Lisa Miskovsky och Malin Jonsson) först att framträda tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester.

På kvällen var det då dags för den högtidliga Kumgamiddagen på residenset. Vår Kung höll där ett mycket avslappnat tal där han berättade att ingen kung före honom hade klarat av fyra järnvägsinvigningar på samma dag, ett trevligt rekord för honom. Senare underhöll Anna Axelsson tillsammans med stråkgruppen Avatar.

Anna Axelsson och stråkgruppen Avatar

Fredagen den 27 augusti var vikt för invigning av den nya godsbangården i Umeå, en satsning på 1 miljard kronor helt utanför Botniabanans investering, men i nära samverkan med vårt projekt.

Dagen började på Folkets Hus med ett seminarium om det logistiknav som nu bildas i Umeå med resecentrum, godsbangård och  hamn som centrala byggstenar. Därefter fick vi åka med tåget från Umeå Ö ut på bangården för invigningen.

Renhornen spelade före tågets avgång till godsbangården.

Inte förrän man står på plats på godsbangården förstår man hur omfattande den verkligen är. Umeå har nu den modernaste bangården i Sverige och kommer att bli en förebild för hur framtidens terminaler ske se ut och fungera med oberoende operatörer. Denna terminal äga av INAB och opereras av ISS TraffiCare AB.

Västerbottens läns landshövding Chris Heister talar.

Själva invigningen av bangårdar sköts av rejäla pjäser. Idag  fick Green Cargos Td44 371 tjänstgöra som invigningslok. Efter följde andra kraftiga dragare som Hector Rails nya Tauruslok med topphastighet 230 km/tim.

Före invigningen

Invigningen

Dagen som arrangerades av INAB och Trafikverket avslutades med en god trerättersmiddag på anrika Officersmässen I20, tackar, tackar.

Denna vecka har varit fulltecknad på ett mycket trevligt sätt för undertecknad. Under tre dagar har vi tillsammans med olika intressenter deltagit i invigningen av järnvägen mellan Ångermanälven och Umeå, en storsatsning på infrastruktur som inte skett sedan början på 1900-talet.

Det började på torsdagen den 26 augusti med ”Personalens premiärtåg”, där samtliga anställda och konsulter fick möjlighet att åka med det första persontåget på banan. Vi var cirka 330 personer totalt. Från Frånö avgick ett helsvart tåg från SJ Event klockan 11.30. Tyvärr råkade vi ut för en incident innan tåget kom in på själva Botniabanan, strömmen (som levererades av EON) försvann på grund av att ”proppen gick” och vi blev fördröjda in till Kramfors cirka 30 minuter.

Tåget med två Rc6 1394 och 1396 i Kramfors

Efter ett kortare stopp i Kramfors fortsatte vi till Örnsköldsvik, där Botniabanan genom Lennart Westberg överlämnade en ”löpare” till kommunen. En löpare är en stor sten som inlandsisen slipat till en rund jättekula. Den hittades vid sprängningsarbeten för banan.

VD Lennart Westberg vid den överlämnade "löparen".

Efter lunchen bar det iväg på avsedd avgångstid 14.43 till Husum. Den stationen står på en hög bro vid fotbollsplanen. Där passade Örnsköldsviks kommunalråd och tillika BBAB:s styrelseledamot Elvy Söderström på att överlämna ett Legotåg till en lycklig kille som räknat ned dagarna till invigningen.

Elvy Söderström överlämnar legotåget

Vidare mot Nordmalings fina station dit vi ankom 15.48. Där bjöds det på fika med Botniabanekaka och tal av Sune Nordlander, som är teknisk chef i kommunen. Plattformen som tyvärr sjunkit efter byggandet på grund av stora sättningar i undergrunden, är nu ombyggd och redo att förse tågen med passagerare.

Plattformen i Nordmaling

Näst sista stoppet blev givetvis Hörnefors. Resan gick på 12 minuter! Den stationen står liksom Husum på en lång bro genom samhället. Bron korsar över två vägar och Hörneån, så det finns följaktligen två uppgångar till den. Bron är dessutom läckert designad!

Hörnefors resecentrum underifrån

Sista stoppet blev naturligtvis Umeå Ö. Där klev vi av vid 17.30-tiden efter en 14 minuters resa från Hörnefors, för en välbehövlig paus innan personalfesten startade på Nolia klockan 19.30.

Personalfesten börjar med mingel, sedan trerättersmiddag, tal, underhållning av Kabaré Kanalen och slutar med samkväm och dans. Fantastiskt trevligt att en gång till få träffa alla trevliga och kunniga medarbetare som under dessa 11 år arbetat åt projektet. Festen varade till sent på natten, turligt nog hade jag närmast till hemmet!

Nu är det dags att ta fram de tvåhjuliga fordonen som stått avställda sedan höstrusket. Om bara vädret kan hinna ikapp årstiden så brukar det vara angenämt att få veva fram på släta cykelvägar i Umeå under sommaren.

Men en varning för de som sitter och tyglar dessa ekipage. Något så självklart som att skydda sin sköra kropp genom att ha hjälm och att anpassa sin fart till omgivande cykel- och gångtrafik verkar inte vara något som många tänker på i den allmänna vårrusningen.

Så har vi det här med lagdiciplinen. Det är inget krav på att cyklister ska ha körkort för att ta sig fram. Men kravet är att man som medborgare i detta land har skyldighet att sätta sig in i de lagar och förordningar som finns.

Alltså vad ska en cyklist då rätta sig efter i trafiken? Dessa besked till cyklister ger vår myndighet:

Lagen om cykelhjälm

Trafikregler

Vägmärken för cyklister

Frågor och svar

Notera speciellt cyklistens väjningsplikt även vid cykelöverfarter, samt att cykelbana skall användas om sådan är påbjuden längs den väg man cyklar. Någon dispens för dem som cyklar fort att cykla på gatan finns inte vad jag kan se, utan där gäller det att anpassa hastigheten till övrig trafik på cykelvägen.

Jag brukar också ställa bilen och cykla ibland och då tänker jag på hjälmen och framför allt på cykellyset. Särskilt i skymningen är det mycket svårt för andra att upptäcka obelysta objekt på vägen.

Det gäller också att dämpa bilförarbeteendet, som jag också kan ha synpunkter på, och komma ihåg att nu får kroppen ta alla smällar direkt om olyckan är framme.

Nu är vi uppdaterade. På med hjälmen och ut och veva pedal!

I helgen var det dags att fira vår jubilar som fyllde 90 år. Hon bor i Norsjö cirka 8 mil in i landet från Skellefteå. Det blev en trevlig sammankomst med tillfälle för oss släktingar att träffas efter att inte ha setts på många  år. Naturligtvis fick vi tillfälle att bli påminda om gamla minnen också.

Men nu till frågan; vilka vägar bär till Norsjö?

För två år sedan åkte vi från stugan upp till Norsjö. Då valde jag att ställa in ”kortaste väg” på GPS:en. Det blev redan i Robertsfors en oväntad upplevelse då den vänliga kvinnorösten  först skickade in oss på en skogsbilväg som sedan övergick till en skoterled. Efter en stund var skoterleden spärrad, men alldeles innan sa den vänliga rösten ”sväng vänster” och mycket riktigt där dök ännu en skogsbilväg upp. Här skulle man nog ha en annan bil än en asfaltstrykare? OK, en erfarenhet rikare.  Backa var inget alternativ, det var framåt som gällde. Till sist kom vi ut på den lite större vägen till Gumboda.

Nu var vi redan en timme sena mot vad vi tänkt oss. Jag bytte taktik och valde sedan ”snabbaste väg” på GPS:en. Via Burträsk kom vi så fram efter tre timmar! (Hem valde vi den breda vägen via Boliden och Skellefteå.) Slutsatser:

1)  kortaste väg är inte snabbaste väg.
2) kortaste väg bör köras med SUV.
3) termos med kaffe förhöjer njutningen med detta val.

I år valde vi vägen över Robertsfors – Bygdsiljum – Burträsk – Bastuträsk till målet. Efter 2 timmar började vi tycka att vägen kändes lång och det tog 25 minuter till innan vi var framme.  Inte heller det här valet känns rätt.

GPS-tekniken och de webbaserade kartorna bör ju kunna ge en god vägledning till de olika alternativ som ändå finns. Dags för en grundlig utredning i objektivitetens tjänst. Efter att ha utnyttjat tekniken samt vägt in tid och komfort, kan följande topplista publiceras :

Delad plats 3:
-Umeå -Robertsfors -Bygdsiljum -Burträsk -Bastuträsk -Norsjö, 194 km, tid 2 tim 25 min.
-Umeå -väg364 -Burträsk – Bastuträsk -Norsjö, 188 km, tid 2 tim 21 min.

Delad plats 2:
-Umeå -väg E12 -Lycksele -Rusksele -Norsjö, 202 km, tid 2 tim 17 min.
-Umeå -väg E4 -Skellefteå -Boliden -Norsjö, 198 km, tid 2 tim 12 min.
-Umeå -Vindeln -Åmsele -Rusksele -Norsjö, 192 km, tid 2 tim 9 min.

Ensam på plats 1:

-Umeå -Vindeln -Sikseleberg -Risliden – Norsjö, 160 kilometer, tid 2 timmar. (Brasklapp dock; Bör undvikas under vårförfallet!)

Såja , nu är det klart hur vi kör nästa gång det bär av till metropolen Norsjö.