Anders Wikdahls hemsida, nu med "blogg"

Jag hörde en intervju med Torgny Lindgren härom dagen. Det som fascinerade mig i det han berättade var den osäkerhet och även otillräcklighet, som denne store författare från Västerbotten kände, trots att han är världskänd och sitter i Svenska Akademien. Är det  ”Skelleftesyndromet” han har råkat ut för?

Syndromet kan beskrivas som följer. (Här måste jag  först berätta att jag är född och uppväxt i Skellefteå.)

Skelleftebon bekymrar sig om allt som eventuellt kan inträffa eller inte inträffat. Om huruvida det beror på honom att det blev si eller så och vad man kunde ha gjort annorlunda. Han grämer sig med stor energi över saker som han inte kan påverka, men som man utan större risk kan ha synpunkter på.

Syndromet kan sammanfattas i en allmänt pessimistisk läggning för personen, som gör att man alltid utgår från det värsta scenariot som kan uppstå. I det fall han måste uttala sig i lite mer positiv nyans gör han oftast en negativ omskrivning, som till exempel om maten varit riktigt god: ”Det här var ju inte så dåligt!”

Frågan är nu, går det i arv till kommande generationer, eller är det miljön i norra Västerbotten som skapat syndromet?

Åter till Torgny Lindgren, fortfarande en stor pessimist, trots ett antal år i mindre karg miljö. Det oroar mig. Han kan också vara ordkarg, som till exempel i mötet med en annan  författare, Stefan Stenudd (blogglänk). Torgny Lindgrens pessimism kommer också fram i hans senaste (sista) bok ”Minnen”, där minnet beskrivs som ”synens gråstarr och hörselns tinitus”.

Läs biografin på Wikipedia.

Synpunkter?

Äntligen är det nya taket ovanför ytterdörren på plats. Tyvärr har dörren under väntetiden på detta blivit rejält  utsatt för vädrets makter och tidens tand. Nu är i alla fall dörren slipad och dokumenterad av min för dagen nyinförskaffade kamera, en Sony A350. Den ”gamla” A100:an, som jag är mycket nöjd med, har omhändertagits av en mig närstående person, som numera utvecklat sitt fotokunnande på ett övertygande sätt.

Framstegen i dörrprojektet kommer naturligtvis att redovisas här längre fram. Som vanligt har projektet utvecklats med ett trapp-  och räckestillägg. Alla bilder kommer numera från denna kamera:

Jag är en ganska nöjd bilägare med en körglad bil och egen tillhörande körglädje. Att köpa och äga bilar är väl bland de sämsta affärer man sysslar med, men vad gör man?  Ett alternativ som ju tilltalar alla miljövänner och förmodligen min fysik är att börja cykla, men det får bli en alternativ lösning i mindre stressade situationer.

En del i bilägandet är att hålla  bilen i skick, tvätta den, byta däck och glödlampor. Och just det senaste har jag alltid klarat själv, men med mer och mer irritation över hur biltillverkarna gör det svårare och svårare för oss bilägare att göra något. Nu blev måttet rågat då vänster parkeringsljus svartnade.

Enögd bilstrålkastare av känt märke

Problemet började då ny lampa skulle införskaffas. Enligt instruktionsboken heter den w5w och kostar 16 kronor. Snabbt inhandlades en dylik på  närmaste bensinstation. På kvällen skulle lampan bytas. Efter två timmar hade jag fortfarande inte kunnat klämma in mina fingrar mellan alla olika burkar och slangar som naturligtvis råkade gå förbi lamphållaren. Jag blev tvungen att ge upp.

Nästa morgon kontaktades den trevliga märkesverkstaden, som tipsade om en lucka i hjulhuset, från vilken man kommer åt lampan.

-Men har du Xenon lampor?

-Ja, det har jag!

-Då går det inte, du måste ta bort hjulet och skruva ned innerskärmen, så kommer du åt! Förresten det är en speciallampa för parkeringsljuset till de strålkastarna. Den kostar 367 kronor och finns bara här.

-Kul, vad är det för speciellt med den lampan?

-Ja de är en vanlig halogenlampa på 21 watt, men den är ingjuten i en speciell hållare för att passa här.

Jag körde omkring i en vecka ”enögd”  så att den värsta frustrationen skulle lägga sig. Sedan kröp jag till korset och ringde verkstaden igen för att beställa tid för lampbyte. Det gick bra, jag bad att få se på, utbildning är ju aldrig fel. Nu bör jag klara nästa byte!

Räkningen slutade på 652 kronor!

I helgen var det dags att fira vår jubilar som fyllde 90 år. Hon bor i Norsjö cirka 8 mil in i landet från Skellefteå. Det blev en trevlig sammankomst med tillfälle för oss släktingar att träffas efter att inte ha setts på många  år. Naturligtvis fick vi tillfälle att bli påminda om gamla minnen också.

Men nu till frågan; vilka vägar bär till Norsjö?

För två år sedan åkte vi från stugan upp till Norsjö. Då valde jag att ställa in ”kortaste väg” på GPS:en. Det blev redan i Robertsfors en oväntad upplevelse då den vänliga kvinnorösten  först skickade in oss på en skogsbilväg som sedan övergick till en skoterled. Efter en stund var skoterleden spärrad, men alldeles innan sa den vänliga rösten ”sväng vänster” och mycket riktigt där dök ännu en skogsbilväg upp. Här skulle man nog ha en annan bil än en asfaltstrykare? OK, en erfarenhet rikare.  Backa var inget alternativ, det var framåt som gällde. Till sist kom vi ut på den lite större vägen till Gumboda.

Nu var vi redan en timme sena mot vad vi tänkt oss. Jag bytte taktik och valde sedan ”snabbaste väg” på GPS:en. Via Burträsk kom vi så fram efter tre timmar! (Hem valde vi den breda vägen via Boliden och Skellefteå.) Slutsatser:

1)  kortaste väg är inte snabbaste väg.
2) kortaste väg bör köras med SUV.
3) termos med kaffe förhöjer njutningen med detta val.

I år valde vi vägen över Robertsfors – Bygdsiljum – Burträsk – Bastuträsk till målet. Efter 2 timmar började vi tycka att vägen kändes lång och det tog 25 minuter till innan vi var framme.  Inte heller det här valet känns rätt.

GPS-tekniken och de webbaserade kartorna bör ju kunna ge en god vägledning till de olika alternativ som ändå finns. Dags för en grundlig utredning i objektivitetens tjänst. Efter att ha utnyttjat tekniken samt vägt in tid och komfort, kan följande topplista publiceras :

Delad plats 3:
-Umeå -Robertsfors -Bygdsiljum -Burträsk -Bastuträsk -Norsjö, 194 km, tid 2 tim 25 min.
-Umeå -väg364 -Burträsk – Bastuträsk -Norsjö, 188 km, tid 2 tim 21 min.

Delad plats 2:
-Umeå -väg E12 -Lycksele -Rusksele -Norsjö, 202 km, tid 2 tim 17 min.
-Umeå -väg E4 -Skellefteå -Boliden -Norsjö, 198 km, tid 2 tim 12 min.
-Umeå -Vindeln -Åmsele -Rusksele -Norsjö, 192 km, tid 2 tim 9 min.

Ensam på plats 1:

-Umeå -Vindeln -Sikseleberg -Risliden – Norsjö, 160 kilometer, tid 2 timmar. (Brasklapp dock; Bör undvikas under vårförfallet!)

Såja , nu är det klart hur vi kör nästa gång det bär av till metropolen Norsjö.

Bild över askmolnet från Island 20100416. Foto Scanpix

Verkligheten går aldrig att förutspå och den blir inte som man tänkt heller, (taftologi eller betydelseredundans?). I veckan har det visat sig att i ett modernt samhälle som vårt är vi fortfarande mycket sårbara då naturen vill spela oss ett spratt.

Den tekniska utvecklingen som jag i de flesta fall sympatiserar med, har under 100 år fört oss från bondesamhället till tjänstesamhället. Kommunikationen jorden runt fixas blixtsnabbt med internet. Inom ”katastrofområdet” finns, sedan tsunamin i Indiska oceanen julen 2004, tsunamivarnare. Vi har en svensk krisberedskap, vilket saknades vid tsunamin. Det finns ett ”Volcanic Ash Advisory Centre” i London. Trafikflyget styrs och övervakas från start till landning automatiskt och nästan utan mänsklig inblandning, för säkerhets skull.

Vi går kurser i ”Multitasking” för att systematisera ett liv där vi kan göra tre saker samtidigt och ändå inte bryta ihop som människa. Forskningen har studerat en 38-årig man (?) som på de sättet får 41.3 effektiva timmar på ett dygn. Sömn kan man väl ändå inte ”multitaska”?

Men…

- vi börjar ta för givet att allting ska fungera jämt.

- vi glömmer att planera för en alternativ lösning om inte plan A fungerar.

- vi är bortskämda med att bli omhändertagna av samhället då det går snett, (det kan ibland ta lite tid men fungerar).

- vi använder utvecklingen till att minska våra egna marginaler.

Min ståndpunkt blir att människan måste ha respekt för naturen och inrätta sig efter de förutsättningar den ger. Vi kanske har resurser att störa tingens ordning tillfälligt, men definitivt inte i det långa loppet. Dessutom har vi nog inte förmågan att förutse alla konsekvenser av vårt handlande.

Kan ett alternativ till ”multitasking” vara att ta det lite lugnare och leva längre i stället. På det sättet kan man nog få ut lika många effektiva timmar över en livscykel.

Idag fyller Noah, vår andre sonson, fyra månader. Vi har dessutom glädjen att ha honom, hans storebror Isac och föräldrar på besök i Umeå. Noah och jag har fått två nya tänder idag. Noah fick sina två mjölktänder gratis, men jag fick minsann betala.

Jag har faktiskt känt mig ganska risig den senaste tiden. I och för sig kan ju mycket bero på att vi har blivit utsatta för en ovanligt kall och lång vinter, men det gäller ju hela Sverige. För att muntra upp mig har jag därför börjat planera en liten restaurering av mitt utseende.

Varför jag gör det handlar inte bara om den mentala delen, utan också om den fysiska förmågan att klara av kommande belastning i arbetet senare i år.

En konsult från Stockholm är inkopplad. Denne har till att börja med fått bilder på mig från alla håll. Det första svaret har nu anlänt och det kanske inte var allt för uppmuntrande, med tal om amatörmässig skötsel och breda vinklar. Onekligen känns det känns lite fräckt, jag har bara använt helt naturliga rengöringsprodukter!

Till och med kan det bli fråga om kirurgiska ingrepp för att räta till några kritiska brister. Min förhoppning är då att ingreppet blir gjort snarast och i god tid före sommaren, så att konvalescenstiden är avklarad före 15:e maj.

Jag kommer att hålla er underrättade om framstegen och visa bilder av de uppnådda resultaten senare.

Under tiden en länk till konsultens idéer och förslag.

Äppelträdet

Hälsningar

Äppelträdet på Aspvägen 2 i Umeå.

Medan hela södra delen av Sverige får lida av snöstormar och inställda tåg, har vi här uppe fått känna av kylan ordentligt. Snö har vi redan tillräckligt av sedan tidigare.

I lördags morse hade vi det verkligen kallt i sovrummet. Förmodligen bland det kallaste jag upplevt sedan lumpen i februari 1966.  Den digitala termometern visade på -5 grader. Andedräkten frös till is och i luften kunde man ana att den nästan formats till skugglika andeansikten, som svävade bakom sängen när vi vaknade, bild 1.

Berit som ju är lite frusen av sig, lyckades då hon klev upp stelna till alldeles, se  bild 2, men mobiliserade nya krafter och tog sig vidare till badrummet som fortfarande höll hyfsad värme.

Lika kallt hade vi vardagsrummet, där allt var lika ”svalt” bild 3.

Ute var kylan ännu mer påtaglig.  Att starta bilen var inte att tänka på. Turligt nog har vi alltid ett hundspann i reserv för sådana situationer så det var bara att åka och proviantera dagens nödvändigheter.

Likheter med ishotellet i Jukkasjärvi?? Bara lite.

Snön skottad från taken i stugan den 14 februari 2010

Åkte till stugan idag för att kolla snödjupet på taken efter att grannarna rapporterat om ganska mycket snö. Väl på plats i den fina eftermiddagssolen var det bara att skrida till verket. Upp på taket till storstugan och skotta en timme. Sedan avbrott med fika.

Upp igen och skotta. Men nu gick det fortare, för halva takets snömängd rasade iväg och jag åkte med! Den mjuka snön på marken tog mot mig väl, men jag stod i en dryg meter snö som det tog en stund att lösgöra sig från. Nåväl upp på taket igen för slutspurten. Ett tak klart.

Raskt upp på nästa tak. Lika snabbt ner igen, tur att det gick lika bra denna gång! Upp nu något försiktigare för att fixa resten. Ena sidan på gästhuset/garaget gick fint, men på den andra var det dags igen. All snö for iväg i ett enda flak med mig överst! Här hoppade jag längst, minst tre meter från huset, men landade mjukt som vanligt.

Nu var det bara en liten fläck kvar vid stegen. Berit plockade bort den för säkerhets skull och tur var väl det för nu bar det iväg igen för 4:e gången. Jag tog det sista av snön med mig och landade åter mjukt framför ögonen på Berit som hade mage att dra på munnen lite efter att ha kollat hur det gick den här gången.

Vad är Gröna Lund eller Liseberg mot en snöskottningsdag i stugan!

En klassisk undran:

Är det bättre att hålla käften och och låta folk tro att man är korkad, än att öppna den och avlägsna alla tvivel om det?

Mer Dilbert här:

Jag kommer nog i alla fall att säga ett och annat på denna sida.